Personligt uttalande uppsats
Jag hade ansökt om den här resan och jag hade förbundit mig till den intensiva språkstudien. Common App meddelade att den kommer att inkludera en dedikerad uppsatsuppmaning om COVID för antagningscykeln. När bilderna utvecklades valde hon aldrig det vinnande skottet för sig själv. Du kommer oftast att se dessa uppmaningar om du ansöker till ett specialiserat program som pre-med eller ingenjör eller ansöker som överföringsstudent. En spindel kröp längs kanten av tältet och bekräftade min förvandling - han äcklade mig och jag kände en överväldigande drift personligt uttalande uppsats krossa honom, personligt uttalande uppsats. I slutet kommer du att ha en unik uppsats som du stolt kommer att skicka in till dina högskolor. Story2 College Coach förklarar: Varför den här uppsatsen fungerar Fantastiska collegeuppsatser drar dig in från början, personligt uttalande uppsats, ta dig på en tydlig resa och få dig att vilja ha mer i slutet.
Nästa steg: Kompletterande uppsatser
Varför är det SÅ mycket lättare att skryta om en bästa vän än att skriva om sig själv? Det kan vara överväldigande att komma på var man ska börja. Ta först reda på vilka val du har. Vissa högskolor kan ha mycket specifika collegeuppsatser. Som sagt, personligt uttalande uppsats, många studenter ansöker med Common App, som i år erbjuder dessa 7 ämnen att välja mellan:. Hur förändrade dessa ögonblick i ditt liv dig, vad lärde du dig av det och hur har det format dina framtida planer? Vissa ämnen kan inkludera:. Kom ihåg att inte bara fokusera på vad utan också varför - Vad var dina motiv? Hur kände du? Vad har du lärt dig? Några ämnen om detta kan inkludera:.
Hur fick du reda på den här personen eller saken? Varför blir du inspirerad? På vilka sätt blir du inspirerad? Är det något som inspiration har fått dig att göra t.ex. gå med i en klubb, göra en aktivitet eller praktik på ämnet? Dessa kan vara milstolpar, hobbyer, egenskaper eller egenheter som är det som gör dig, dig. Ämnen att överväga kan vara:. Det här är bara ett sätt att få idéer att flöda! Börja med att skriva några meningar eller stycken om något av dina kortlistade ämnen och låt orden flöda. Skriv i cirka 15 minuter, om varje kortlistat ämne. Vi har alla en historia att berätta, och vi har alla en annan resa som ledde oss dit vi är idag. Skriv ditt personliga uttalande i en genuin ton som speglar vem du är. Detta innebär i synnerhet att inte använda stora ord bara för att visa upp sig.
Eller, ännu värre, du råkar använda ordet felaktigt! Vem kommer du att skriva ditt personliga uttalande för? Vilket budskap vill du förmedla? Se till att du håller dig inom den önskade längden. Vissa college- eller stipendieansökningar låter dig skriva upp till eller ord. Det fanns en tid när vi brukade förlita oss på penna och papper för att skriva ner alla våra idéer och information, inklusive första utkastet till högskoleuppsatser. Nu förlitar vi oss främst på skärmar, så våra ögon blir trötta, vilket gör att vi missar stavfel och grammatikfel. Så spara det dokumentet i en mapp som är lätt att hitta på personligt uttalande uppsats dator. Att sedan gå bort från din dator och ta en paus hjälper till att slappna av ditt sinne och kropp och sedan fokusera om när du kommer tillbaka för att redigera dokumentet.
Alla grammatiksaker! Ditt personliga uttalande speglar vem du är, personligt uttalande uppsats, från ämnet du väljer till stilen du skriver det i, så imponera på högskolor eller stipendier med utmärkt struktur och bra grammatik! Vi rekommenderar att du ber en vän, kurator eller förälder att läsa ditt personliga uttalande innan du skickar in dokumentet. Ytterligare en uppsättning ögon hjälper dig verkligen att få en andra åsikt om tonen, personligt uttalande uppsats, skrivkvalitet och övergripande representation av vem du är i ditt personliga uttalande. Få dubbel användning av ditt personliga uttalande. Gående Personligt uttalande uppsats är ditt hem för allt som rör stipendier – fyll i en profil, matcha till kvalificerade stipendier och ansök. Du kan till och med spara uppsatser så att du enkelt kan ladda upp samma för flera stipendieansökningar.
Vi blev inspirerade av Common App för att göra det enklare att söka stipendier, personligt uttalande uppsats. Registrera dig för ett konto här, se hela nedladdningen av hur det fungerar eller registrera dig för nyhetsbrevet nedan för att få 20 stipendiemöjligheter levererade till vår inkorg varje vecka! Åh ja det gör vi. Först, här är några utdrag av personliga uttalanden från medlemmar i vårt eget Going Merry-team! Han fick mig att skratta och lärde mig allt som gjorde mig till en ung pojke: vilken RBI personligt uttalande uppsats, hur man korrekt krokar en fisk när jag känner att den biter, vad ska man ta med sig på en campingtur.
Han är en man av skämt och ord, inte av tröstande rörelser. Men när jag blev äldre och även jag blev förälskad i ord – om än i skriftlig form – blev våra samtalsämnen mer varierande och ofta djupare. Under dessa samtal, personligt uttalande uppsats pappa skulle lägga in berättelser om sin ungdom. Det kom tillbaka till mig, personligt uttalande uppsats, klottrade i rött, på den första personligt uttalande uppsats Årets historietest. Den som läraren hade försäkrat var en tredjedel av vårt betyg. Vad hände? Jag hade två alternativ här. Jag kunde acceptera att jag faktiskt var D-student trots vad jag hade tänkt, personligt uttalande uppsats. Eller så kan jag plugga hårt inför nästa prov och försöka få upp mitt betyg med medelstyrkan. Det betyder att jag hade tur, eller välsignad, eller något annat du vill kalla det.
Jag har talang. Spelet är bara intuitivt vettigt för mig. Det är alldeles för lätt att se talang som en ursäkt. För mig är det en drivkraft. För min talang kommer jag att acceptera inget mindre än en dröm som bara en liten andel av människor någonsin får uppleva. Talang är ett ansvar. Eftersom du inte hade något att göra med att skaffa det, är du tvungen att uppnå varenda bit du kan med den. Även om jag hade vant mig vid att tro att universitetet skulle vara det, så var det inte fallet. Nu kan jag fokusera på målet medan jag utför stegen. jag personligt uttalande uppsats berättade att tonåringar är lynniga. Jag skulle växa ur det, personligt uttalande uppsats.
Diagnos och medicinering har räddat mitt liv, så att jag kan se världen som människor utan min personligt uttalande uppsats kemi skulle. Det kan låta illa – som om vänlighet bara kan existera i de minsta former. Det är inte det jag menar. Det finns extraordinära människor där ute som ägnar sina liv åt att göra mycket stora, mycket viktiga saker för andra. De är inte normen. Det som är normalt är de små vänligheterna. Dessa kostar inte en person mycket av någonting. En bit av tid, ett ögonblick av öppenhet och lite annat.
Och här är 3 personliga uttalanden från högskolan, om vad som drev personligt uttalande uppsats intresse för deras avsedda huvudämne:. Hans föräldrar hade emigrerat från Italien med sina två äldsta bröder i början av 2000-talet på jakt efter ett bättre liv i Amerika. Deras kamp som invandrare är i sig inspirerande, men de utmaningar de ställdes inför liknar utan tvekan dem som många andra invandrarfamiljer var tvungna att övervinna; på grund av detta är de handlingar som mina släktingar inledde så mycket mer extraordinära. Som en engelsktalande som modersmål som har haft förmånen att studera viola och fiol med utbildade privatlärare, kan jag bara föreställa mig den uthållighet det krävdes för min farfarsfar och farfars farbror att lära sig ett instrument som fiol ur häften och lektioner som inte ens var skrivna på deras modersmål.
Deras passion och hängivenhet att lära sig något nytt, något som inte ingår i deras liv som arbetare, invandrararbetare, och deras önskan att dela det med andra, har inspirerat mig som musiker och person. Det är denna anda som har motiverat mig att ta en MA i komposition vid University of XXX. Jag rusade till toaletten för att kräkas eftersom det kliade i halsen och jag kände en vikt på bröstet. Jag upplevde anafylaktisk chock, vilket hindrade mig från att ta allt annat än ytliga andetag. Jag kämpade mot det enda som är tänkt att skydda mig och behålla personligt uttalande uppsats levande — min egen kropp.
Jag blev rädd för döden, att äta och till och med min egen kropp. I slutändan förvandlades den rädslan till förbittring; Jag avskydde min kropp för att ha gjort mig till en outsider. Under åren som följde inspirerade denna erfarenhet och mina regelbundna besök hos min allergispecialist mig att bli allergispecialist. Även om jag förmodligen bara var tio vid den tiden, ville jag hitta ett sätt att hjälpa barn som jag. Jag ville hitta en lösning så att ingen skulle behöva känna som jag gjorde; ingen förtjänade att känna den smärtan, rädslan och förbittringen. Mina skuggupplevelser i synnerhet har stimulerat min nyfikenhet och lust att personligt uttalande uppsats mer om världen omkring mig.
Hur stimulerar blodplättsrik plasma vävnadstillväxt? Hur påverkar diabetes den proximala hoprullade tubuli? Mina frågor slutade aldrig. Jag ville veta allt och det kändes väldigt tillfredsställande att tillämpa mina kunskaper på det kliniska personligt uttalande uppsats. distinkta koncept tillsammans för att bilda en sammanhängande bild lockar mig verkligen till medicin. Det är svårt att skilja vetenskap från medicin; faktiskt medicin personligt uttalande uppsats vetenskap. Men medicin handlar också om människor – deras känslor, kamp och oro. Människor är inte förprogrammerade robotar som alla möter samma problem. Människor förtjänar känsliga och förstående läkare. Människor förtjänar läkare som är oändligt nyfikna och ständigt ifrågasätter nya framsteg inom medicinen.
swot-analys uppsatsprov
Å andra sidan ger din personliga ansökningsuppsats antagningsrådgivare en känsla av din personlighet. Den visar hur du kommer att passa in och bidra till universitetsgemenskapen. Är du hyperfokuserad och ambitiös med mycket yrkeserfarenhet och projekt för att backa upp det? Eller är du mer nyfiken med ett brett spektrum av intressen? Är dina motiv relaterade till att uppnå konkreta mål, eller är de mer personliga eller känslomässiga till sin natur? Linsen genom vilken du interagerar med världen är precis vad din personliga uppsats ska visa. På papper kan din SAT-poäng, GPA och fritidsaktiviteter vara desamma som andra sökande.
Du kan hamna i samma högskoleklasser. Rådgivare vet att inga två sökande är desamma. Det viktiga är att båda passar in i vad universitetet vill ha för sina studenter. Är dina betyg något under genomsnittet? Missade du en klass på gymnasiet? De sakerna hoppar ut när det kommer till siffror på papper. Universitet vill veta sammanhanget för onormala register, och viktigast av allt, hur du ser på dem. Det har blivit standard för U. universitet att ha handlingsplaner för mångfald och inkludering av underprivilegierade studenter. Det viktigaste är att högskolor vill förstå hur du kämpade och övervann en svår situation.
Det är exakt de elever de vill ha! Förutom att sälja din personlighet och förklara eventuella nackdelar eller hål i ditt register, bör en bra personlig uppsats ge insikter om varför du söker till universitetet. Detta kan tyckas självklart, men tyvärr fastnar många studenter av att bevisa sig som en jobbansökan. De glömmer helt bort att förklara varför de söker till college. På Wordvice uppmuntrar vi högskolesökande att titta på framgångsrika personliga uttalanden för att verkligen ta till sig och få insikter i vad en engagerande personlig högskoleuppsats är. Läs så många du kan, eftersom ingen elev är den andra lik. Men du kommer att se många av de teman som diskuterats ovan om och om igen i framgångsrika personliga uttalanden.
Till att börja med inkluderar Wordvice ett par framgångsrika exempel på personliga uttalanden, inklusive kommentarer och feedback från våra redaktörer till studenterna. Båda dessa uppsatser redigerades av Wordvice-redaktörer, där båda eleverna fick tillträde! Tack på förhand för att du tog dig tid att läsa mitt brev. Jag har bestämt mig för att ansöka till ditt Supply Chain Management-program eftersom jag är säker på att det starkt skulle berika mina framtida studier och hjälpa mig i min framtida karriär. Jag är också mycket nyfiken på de olika tillvägagångssätten inom detta område vid ett framstående universitet. Under mina tidigare studier upptäckte jag att det är långt ifrån tillräckligt att bara arbeta med upphandling.
Jag och mina studiekamrater fick möjlighet att skapa ett e-handelsprojekt. På den tiden var det enda vi hade kontroll över upphandlingsbeslutet, men jag insåg snart att jag hade kapaciteten och drivkraften att lära mig mer om lösningar och innovationer. Eftersom jag är intresserad av att arbeta i Nederländerna efter att jag tagit examen, kommer denna resurs definitivt att vara användbar för min karriär. Dessutom är det faktum att det här programmet erbjuder en möjlighet att delta i en lärlingsutbildning mycket tilltalande för mig. Detta kan inte bara vidga mina vyer genom praktisk erfarenhet utan också ge mig en chans att utöka mina kontakter i branschen. Mina nuvarande grundutbildningar gör mig mycket lämplig för detta program. Jag har lärt mig de grundläggande grunderna för supply chain management genom kurser som driftledning, strategiska inköp och lagerhantering.
Jag har också tagit matematik och statistik för att hjälpa mig förstå dataproblem. Utöver mina akademiska intressen har jag ett fylligt och intressant liv utanför campus. Dessa tider på banan har stärkt min laganda och min förmåga att arbeta under press. Under sommarlovet ägnar jag tid åt att resa runt i Europa och USA. Min första upplevelse i Amsterdam var oförglömlig, och det fick mig att överväga att komma tillbaka i framtiden. Att planera resan noggrant och att bo ensam i ett obekant område har gjort mig till en mer självständig ung kvinna. Yrkesmässigt har jag gjort praktik i internationella företag som Red Bull och ASUS. Dessa erfarenheter gav mig chansen att arbeta i ett globalt sammanhang med människor från olika länder, vilket har uppmuntrat mig att ha ett mer flexibelt och adaptivt tänkesätt.
På grund av dessa underbara upplevelser är jag säker på att jag kommer att övervinna alla framtida utmaningar och göra det bästa av dem. Jag är övertygad om att jag utmärker mig i detta program på grund av min solida pedagogiska grund i affärs- och personlighetsstyrkor. Sekunderna tickade iväg i mitt huvud; varje artigt vägran ökade min desperation. Förtvivlan tyngde mig. Jag sjönk ner på knä när en ström av tävlande, tränare och funktionärer strömmade runt mig. Min dojang hade ingen tränare, och turneringsreglerna förbjöd mig att tävla utan en. Även om jag ville förbli stark, började tvivel att grumla mitt sinne. Jag kunde inte låta bli att undra: vad var poängen med att förbättra mina färdigheter om jag aldrig ens skulle tävla?
De andra medlemmarna i mitt lag, som hade hittat tränare minuter tidigare, försökte trösta mig, men jag hörde knappt deras ord. Sedan min första lektion för 12 år sedan har medlemmarna i min dojang blivit familj. Jag har sett dem växa upp och hitta min egen lycka i deras. Tillsammans har vi finslipat våra sparkar, blockeringar och slag. Vi har drivit varandra att sikta högre och bli bättre kampsportare. Även om min dojang hade letat efter en pålitlig tränare i flera år, hade vi inte hittat någon. När vi deltog i tävlingar förr hade jag och mina lagkamrater alltid haft tur och hittat en sympatisk tränare. Nu visste jag att denna praxis var ohållbar. Det skulle förstöra mig att se de andra medlemmarna i min dojang i min situation, oförmögna att tävla och förlora hoppet som ett resultat.
Min dojang behövde en tränare, och jag bestämde mig för att det var upp till mig att hitta en. Men dessa försök gjorde mig bara återigen bekant med artiga avslag. Jag insåg snart att jag själv skulle ha blivit tränare. Till en början var turneringarnas inre funktion ett mysterium för mig. För att förbereda mig för framgång som tränare tillbringade jag nästa år som tjänsteman och tog tränarkurser vid sidan av. Jag lärde mig allt från motiverande strategier till tekniska komponenter bakom kulisserna i Taekwondo-tävlingar. Även om jag kom fram med ny kunskap och förtroende för mina förmågor, delade andra inte denna tro. Mitt självförtroende var min rustning, som avledde deras buttre blickar.
Varje rustning är dock genomtränglig, och när den obevekliga störtfloden av tvivel slog min motståndskraft, började den slitas ner. Jag blev osäker på mina egna förmågor. Trots attacken vägrade jag ge upp. Att sluta skulle vara att ställa upp på att de inte skulle kunna tävla som jag var. Nu när min dojang blomstrar på tävlingar har attackerna mot mig försvagats, men inte tagit slut. Jag kanske aldrig vinner varje förälders godkännande; ibland plågas jag fortfarande av tvivel, men jag finner tröst i det faktum att medlemmar i min dojang nu bara oroar sig för att tävla efter bästa förmåga.
Nu, när jag kommer till en turnering med mina elever, blundar jag och minns det förflutna. Jag visualiserar det frenetiska sökandet efter en tränare och kaoset bland mina lagkamrater när vi tävlade med varandra för att hitta tränare innan iscensättningen kräver våra respektive divisioner. Jag öppnar ögonen för den raka motsatta scenen. Att sakna en tränare skadade min förmåga att tävla, men jag är stolt över att veta att ingen medlem i min dojang kommer att behöva möta det problemet igen. När jag kom dit kom hans storebror, Tom, till dörren och informerade mig om att ingen annan var hemma. Jag kände en tyngd på bröstet när jag kopplade ihop prickarna; den skrämmande bilden skakade min trygga lilla värld.
Dessa skärsår på hans armar hade aldrig varit olyckor. Colin hade ljugit, mycket övertygande, många gånger. Hur kunde jag ha ignorerat skyltarna framför mig? På något sätt lyckades jag fråga Tom om jag kunde träffa honom, men han berättade att besökstiderna för icke-familjemedlemmar var över för dagen. Jag skulle behöva gå vidare med min eftermiddag. När mina tårar hade lagt sig lite, körde jag till teatern och försökte ta mig samman och värma upp för att sjunga. Hur skulle jag repetera? Jag visste att Colin skulle vilja att jag skulle driva igenom, och något innerst inne sa till mig att musik var det bästa sättet för mig att bearbeta min sorg.
Jag behövde sjunga. Jag övade på texterna under hela körningen. De första gångerna bröt jag ihop i snyftningar. När jag kom till teatern hade musiken dock lugnat mig. Även om Colin aldrig skulle vara långt borta från mitt sinne, var jag tvungen att fokusera på uppgiften framför mig: spela in sång och sedan producera videotrailern som skulle visas för mina gymnasieklasskamrater. Jag kämpade för att kanalisera min oro till min inspelning. Om min röst skakade under de särskilt innerliga ögonblicken, gav den bara känslor och djup till mitt framträdande. I en golvlång svart cape och lila klänning svepte jag kungligt nerför trappan till min direktör, som väntade utanför. Under en dyster himmel som hotade att bli stormig gick jag djärvt över gatan, slängde en läckert gul bukett och flinade självsäkra flin mot alla som stirrade.
Min sorg svävade inombords, men jag kände mig kraftfull. Trots min sorg kunde jag fortfarande göra konst. Till min egen förvåning tog jag framgångsrikt tillbaka dagen. Jag hade känt smärta, men jag hade inte låtit den dränka mig – att göra musik var ett produktivt sätt att uttrycka mina känslor än att oroa mig. Sedan dess har jag lärt mig att ta bättre hand om mig själv i svåra situationer. Den dagen innan repetitionen befann jag mig i de mest oroande omständigheterna i mitt liv hittills, men de sänkte mig inte eftersom jag vägrade att sjunka. När min moster drabbades av cancer flera månader senare visste jag att lösningen inte skulle komma snabbt, men att jag kunde lita på musik för att klara av smärtan, även när det skulle vara lättare att falla samman. Tack och lov återhämtade Colin sig från sina skador och var hemma inom några dagar.
När våra ögon möttes och våra röster förenades i sång, visste jag att musik alltid skulle vara vår största mekanism för att omvandla smärta till styrka. När jag bläddrar förbi dussintals färgglada poster i min dagbok kommer jag fram till det sista tomma arket. Jag trycker lätt min penna mot sidan, skrapar knappt på ytan för att skapa en serie slingor som drar ihop sig till meningar. Känslorna rinner ut och när de släpps känner jag lätthet i bröstet. Tankeströmmen avtar när jag når botten av sidan och jag stänger försiktigt omslaget på den slitna boken: ännu en dagbok är klar.
Jag lägger till journalen i högen med elva böcker på mitt nattduksbord. Slås av den bitterljuva känslan av att avsluta ett kapitel i mitt liv, tar jag tag i anteckningsboken längst ner i högen för att minnas. Vid fem års ålder slet jag igenom romaner om solsystemet, experimenterade med raketer byggda av plaststrån och hyrde rymdfärjafilmer från Blockbuster för att stilla mina nyfikenheter. Medan jag jagade svar på frågor lika gränslösa som universum, blev jag kär i att lära mig. Åtta journaler senare förde samma obevekliga nyfikenhet mig till ett flygplan som gick ner på San Francisco Bay. Jag sträcker mig efter kolanteckningsblocket nära toppen av högen och öppnar till första sidan: mitt flyg till Stanford Pre-Collegiate Summer Institutes.
Medan jag var exalterad över att utforska bioteknik, vred sig ångesten i min mage när jag föreställde mig min destination, osäker på om jag kunde övervinna min blyghet och få kontakt med andra. För varje nytt samtal blev svetten i handflatorna mindre märkbar och jag träffade elever från 23 olika länder. Många av de ögonblick där jag utmanade mig själv socialt kretsade kring den tredje våningens däck i Jerry-huset. Ett märkligt mix av engelska, arabiska och mandarin fyllde sommarluften när jag och mina vänner samlades där varje kväll, och dialoger vid solnedgången blev snart stunder av lycka. I våra samtal om kulturella skillnader, möjligheten till ett liv efter detta och rimligheten i långsökta konspirationsteorier, lärde jag mig att uttrycka min åsikt. När jag introducerades för olika synpunkter utmanade dessa ögonblick min förståelse av världen omkring mig.
I mina sista bidrag från Kalifornien finner jag spänning att lära av andra och ökat självförtroende, ett verktyg som senare skulle göra det möjligt för mig att påverka mitt samhälle. Jag återvänder blicken till högen med dagböcker och sträcker mig för att ta den blommönstrade boken som sitter ovanpå. Jag bläddrar igenom och hittar så småningom början på organisationen jag skapade under utbrottet av covid. Sedan dess har Dörr-till-dörr-leveranser vävt sig igenom mina inlägg och in i verkligheten, vilket gör att jag kan hjälpa högriskpopulationer genom gratis matleverans. Med det självförtroende jag fick sommaren innan tog jag åtgärder när jag såg andra behövande istället för att låta min blyghet hålla tillbaka mig.
Jag kontaktade lokala kyrkor och äldrecenter för att sprida budskapet om våra tjänster och interagerade med kunder via vår webbplats och sociala medier. För att ytterligare utöka vår påverkan höll vi två matdrev, och jag tog mod till mig och be om donationer från dörr till dörr. I ett torn av konserverade donationer såg jag värdet av att nå ut för att hjälpa andra och insåg min egen potential att påverka världen omkring mig. Jag stänger försiktigt journalen i mina händer och ler mjukt när minnena dyker upp igen, en efter en. När jag sträcker mig under sängen drar jag fram en ny anteckningsbok och öppnar det första arket. Alla dessa uppsatser gick igenom flera omgångar av granskning för att komma dit de är.
När jag var väldigt ung pressade mina föräldrar mig att lyckas akademiskt, idrotta, göra hobbyer osv. som många föräldrar gör. Under en stor del av mina yngre år saknade jag självständigheten och självkänslan jag skulle utveckla senare i livet, eftersom jag alltid var pressad att lyckas i form av framgång som mina föräldrar hade definierat. Som barn var jag inställd på att följa mina föräldrars idé om vägen till framgång. Men när jag var tio år gammal avbröts denna väg. Mina föräldrar skilde sig när jag var ungefär tre år gammal, och när jag var tio år gammal flyttade min pappa från mitt hem i Illinois.
De flesta som hör detta tycker att det var svårt för mig, eller sorgligt... men i verkligheten ser jag det som en välsignelse. Att säga att det var utan konsekvenser och svårigheter skulle vara falskt, men i slutändan har den plats min familj befinner sig på nu i slutändan gynnats av denna fysiska separation. När min pappa flyttade bort var jag inte längre pressad av honom. Det inflytande mina föräldrar hade på mig när de uppfostrade mig tillsammans inbäddade en drivkraft i mig som jag alltid kommer att vara tacksam för. Men deras separation tillät mig att växa självständigt och utveckla den relation jag för närvarande har med mig själv. När jag växte upp i ett hushåll med ensamstående föräldrar, hade min mamma mindre tid och förmåga att föräldra mig så strikt och nära som hon en gång hade gjort när min pappa också bodde i Illinois.
Denna udda form av frihet tvingade mig att bli oberoende. Så snart som mellanstadiet åkte jag på spårvägen själv, läste kartor för att komma hem, sökte till specialskoleprogram utan att behöva göra det. Jag utvecklade snabbt en känsla av självständighet. Min pappa hade förstås en begränsad förståelse för min livsstil och vem jag höll på att bli, och min mamma önskade bara att hon kunde vara mer uppmärksam. På grund av detta hade mina föräldrar båda en begränsad förståelse för hur självständig och självmotiverad jag hade blivit. Händelsen som förde fram min självständighet och självmotivation, och tanken att jag hade nått vuxen ålder, var min utbytesresa till Marocko sommaren då jag fortsatte att leta och så småningom hittade SNYI-L-programmet, ett program med full betalning stipendium möjlighet.
Enligt en undersökning av antagningstjänstemän från National Association of College Admission Counseling var uppsatser de näst viktigaste faktorerna för antagningsbeslut efter betyg och provresultat. Med fler och fler högskolor som är testvalfria betyder detta att uppsatser är ännu viktigare faktorer för antagning. När de vände hörnet slängde de slarvigt bort flygbladen. Mina ögonbryn ryndes. Var det detta jag vaknade klockan sju på morgonen för? Jag var bara en bakgrundskaraktär, en pojke som delade ut flygblad på scenen på en livlig gata. Jag var en skyltdocka som lätt gick förbi obemärkt.
Efter att mitt flygbladsskift hade avslutats tog min chef med mig ut på lunch på en restaurang. Mina ögon darrade fram och tillbaka, osäker på situationen. Min chef sänkte sig avslappnat i sin plats mitt emot mig. Jag hade bara träffat honom två gånger tidigare och instinktivt började jag i smyg undersöka honom. Han verkade bara vara en genomsnittlig kines. Servitören kom och drog mig ur mina lediga tankar. Han inledde med en berättelse om sitt arbete med armén, när han bråttom tog värvning till Chinatowns rekryteringscenter. Jag upplevde ställföreträdande de levande fragmenten av hans förflutna genom hans berättelser.
I mitt sinne hade Paul Lee överträffat den typiska skyltdockan för en genomsnittlig kinesisk man. Jag hade oavsiktligt gjort samma förbiseende som de människor som passerade mig på gatan. Jag passade in honom i en allmän form utan att försöka se honom som en individ, precis som de gjorde mot mig. När jag såg mig omkring hade jag varit blind. Varje person i rummet hade sin egen unika historia och karaktär precis som Paul hade sin, och jag hade min. När jag insåg det, fann jag modet att förmedla min egen unika karaktär till Paul genom mina idéer. Det finns en balans mellan praktisk, kreativitet och roligt som jag har kommit att hålla på det högsta värdet i mitt liv.
Jag föreslog Paul en idé som var förkroppsligandet av alla tre: att vara värd för karnevalsspel i paviljongen med en röstregistreringsställning på sidan. Istället för att förkasta min idé som jag hade förväntat mig, uppmuntrade Paul den. Under hela nästa vecka arbetade volontärerna med att skapa flygblad, brainstorma idéer för spel och samla in priser. Men samma dag som allt kom ihop regnade det. Motlös tittade jag på Paul bara för att se att han fortfarande var på topp. Optimism och vitalitet strömmade genom skyltdockan inom mig. Jag torkade bort blicken från mitt ansikte och presenterade stolt för honom de sex registreringsformulär som vi fick den dagen med ett leende.
Skyltdockan hade fått liv; Jag var inte längre en bakgrundskaraktär utan scenens mittpunkt. Kom ihåg, oavsett uppmaningen som uppsatsen handlar om dig. I uppsatser om influenser gör eleverna ibland starkare argument för den som har påverkat dem än för sig själva. Kenny undviker detta vanliga misstag. Lee har påverkat honom, men fokuserar uppsatsen på sina egna handlingar. Han har ett unikt tillvägagångssätt för röstregistrering och sätter upp karnevalspel för att locka registrerade. Genom hans agerande ser vi en rolig, kreativ problemlösare med känsla för detaljer och uthållighet. Vi förstår hans inflytande och har en stark anledning att tro på honom som högskolestudent.
Gemensamma appframgångar har aldrig varit enklare! Få tillgång till vår ultimata guide till den gemensamma appen gratis! New York, 21.00. Vänner skrattar i rummet bredvid, klämt runt middagsbordet, medan jag försöker piska ihop något. Jag satte vattnet att koka och tillsatte salt. Medan jag väntar börjar ångan snurra, snurra och fylla upp köket. Jag pausar för att torka svetten från pannan. Svetten rullar nerför mitt ansikte, varje tum av min kropp. En typisk morgon i Perugia. Hans hår, som är gråare i år, faller över hans solbrända ansikte. Hans händer vilar på hans bälte, ett finger avskuret ovanför leden. Jag drar på mig stövlarna och han klättrar upp på traktorn. Han drar mig i sitt knä och håller mig hårt. Traktorn vrålar, en olivkvist betar lätt mitt ansikte, gräshopporna tystnar.
Längst bak på fältet klättrar Mario upp på en stege och börjar trimma grenarnas spetsar, polloni. Jag tar dem och staplar dem i högar. Träden är fulla av oliver i år. Hacka tomaterna, låt dem puttra med vitlöken, salta och peppra. Vid middagstid går jag tillbaka mot huset för att hitta min Nonna i trädgården, iklädd ett blommigt förkläde. Häll i linguini, rör ner färsk basilika i tomaterna. Vi bryter av basilikastammar. Nonna säger, vedi si devono prendere quelli pieni di fiori, così la pianta può crescere. Tärna mozzarellan, sila linguini, häll såsen över dem och tillsätt mozzarellan. Jag följer efter Nonna in i köket och försöker undvika gänget mammor, farbröder och mostrar. Jag sträcker mig efter mozzarellan och den smälter i min mun; krämig, len, droppande, smak som överbelastar mina sinnen.
Och sluta äta all mozzarella! Jag tar bordsunderläggen och drar mig tillbaka till steget utanför. Jag river av en liten bit ost och ger henne den.
